En av de stora profilerna i Borlänge Flygklubb genom åren är författaren Hans-Eric Hellberg. Han dog 10 december 2016 men hans minne lever i allra högsta grad kvar i klubben. Han tillbringade mycket tid på klubben under sin aktiva tid och han segelflög ofta. Han tog gärna med sig passagerare, både kända och okända. Hans persona kan ni läsa om på Wikipedia men här låter vi honom själv berätta om sina äventyr i Borlänge Flygklubb.

Mitt liv i luften

av Hans-Eric Hellberg

Första gången jag fick närkontakt av första graden med ett segelflygplan var vintern 1964 i Hedemora. Borlänge-Domnarvets Flygklubb flög passagerare från den lilla sjön i stan. Jag körde dit och fick veta att jag kom för sent. De hade slutat för dagen.

– Men, sa en kille vid namn Gunnar Carle, du får följa med tillbaka till Romme om du vill.

Fru Barbro tog hand om bilen och jag tog plats i Bergfalken, den s k Suffen. Vi bogserades tillbaka. När vi närmade oss flygfältet släppte Carle linan och jag fick min första flyglektion.

Som så många andra jordbundna stackare hade jag gått och trånat och längtat när jag sett segelflygplanen glida fram i tyst skönhet högt ovanför mitt huvud. Men det räcker inte med att tråna. Man ska handla också. Mille den Lille, Harald Millgård, hjälpte mig att bli antagen som elev. Vi jobbade båda på Borlänge Tidning då.

Barbro var med på fältet. Carle bjöd på en tur i Suffen och gjorde en looping med henne. Det var välmenat från hans sida, men det slog ihjäl hennes flygintresse. Sen blev vi med barn och radhus och jag hade inte råd att flyga på flera år. I början på 1970-talet besökte jag en Spaka själv-dag och Gunnar Lundberg flög med mig och därpå började jag lära mig på allvar och tog så småningom cert och Silver-C.

Start- och landningsriktningen låg nitti grader mot den nuvarande på den gamla goda/dåliga tiden. Man gick in på finalen över samhället.

Min första ensamflygning, EK, var som den första kyssen: oförglömlig. Härligt att bli av med segelflygläraren Torsten Pettersson och få bestämma allt själv. Pirrigt, men fantastiskt underbart.

Andra EK var ännu bättre eftersom jag var mindre nervös. Jag lattjade iväg i Suffen och njöt och tänkte inte på att det var ostlig vind. Snart var jag på lågan över Nybrobacken och det var tid för hemfärd. Jag vände och blev kall när jag märkte motvinden. Jag styrde rakt mot finalen. Det var oerhört svårt att hålla farten. Helst ville jag dra åt mig spaken och hejda höjdmätarens snabba fall. Och inte blev det bättre av att en segelflygare brakat ner bland träden under mig två veckor tidigare. Han klarade sig med en bruten arm. Trädtopparna kom farande upp mot mig. Jag försökte lyfta på arselet, som om det också skulle lyfta kärran. Jag väntade på att få höra raspande och sen en smäll… Med någon decimeter till godo klarade jag träden och landade. Omedelbart kom Torsten och Carle* springande.

– Fan, grabben. Det var nära. Nu ska du upp igen kvickt!

Inget skäll. Ingen kritik. De förstod att jag fått min läxa. Och de visste att jag behövde göra om min första EK så fort som möjligt. Sen gick det bra.

Men vinden spelade mig ett spratt än en gång senare. Jag flög TAO** 1979 och låg över Skräddarbacken när termiken blev svag. Tid att återvända. Ingen möjlighet att göra ett landningsvarv. Jag försökte med lång final över trädtopparna vid klubbstugan. Vinden, som tidigare varit sydlig, hade vänt till västlig. Jag kom lågt och märkte inte själv att vinden föste mig sidledes. Plötsligt small det till och kärran gick på nosen. Det var lördag eftermiddag och fullt med folk framför stugan. I en glimt såg jag uppåtvända ansikten med gapande munnar och vidgade ögon, sen reagerade jag automatiskt som jag blivit lärd. Höger fot på sidroderpedalen, höger skev, spaken åt mig, jag flöt ut och landade normalt. Tack vare den tuffa Bergfalken, TAO, som tål oerhört mycket, gick det bra. Det visade sig att vänstervingen klippt en tall dryga metern från toppen som om den kapats med en motorsåg. Balken var krossad. Det var ett hål i vingen stort nog för Per Wennerström. I fortsättningen stod talltoppen som en julgran i ett hörn av klubbstugan en tid.

År 1980 var det tal om att eventuellt skaffa Grobs motorseglare. Eva Gäfvert och jag reste ner till Tyskland för att kolla läget hos Grob Werke en bit utanför München. Vi fick veta att Ernst var på väg att landa i fabrikens lilla helikopter. Han hejade på oss och undrade om jag vill följa med på en sväng. Gissa arton gånger! Jag strappade in mig i högersits och såg på när Ernst förde fram spaken och gav gas och lyfte och flög några meter och satte ner kärran och sa:

– Försök.

Det här var något helt nytt och helt annorlunda. Under Ernst vaksamma blickar drog jag på gas och förde spaken framåt, inte bakåt, och maskinen lyfte villigt från gräset och halkade iväg i en yster dans, en helikoptersnoa till ackompanjemang av smatter från rotorn och Ernst lugna röst.

– Fötterna på pedalerna. Försiktigt nu. Inga häftiga rörelser.

Lätt att säja. Det var helt omöjligt att hålla kärran på rät köl. Den svängde i alla dimensioner samtidigt. Jag försökte parera och överkompenserade hela tiden. Det var värre än när jag försökte lära mig hänga med bogserplanet med Bergfalken i början av min utbildning. Jag svettades. Det var mitt livs mest ansträngande och roliga kvart. Jag kände mig som tusen dollar när vi landade och det var Evas tur att få följa med på en sväng.

Sen flög vi motorseglaren. Gissa hur spännande det var i jämförelse.

Eva och jag fortsatte till Zell am See i Österrike för att försöka få segelflyga. Vi skaffade de tillstånd vi behövde och betalade dyrt och satt sen i många timmar och väntade på en tur som aldrig kom. Storfräsarna med egna plan fullständigt sket i oss. Ingen brydde sig. Till slut gav vi upp och körde till Salzburg där vi betalade för en tur i en motorfalke med en inhemsk gubbe med betoning på hemsk. Han såg ut som ett troll, cirka hundra år och kutryggig, klädd i bergsklättrarkängor och han flög som en galning sittande som en gräshoppa med kängorna ovanpå pedalskydden. Lågt lågt över dalgångens sidor med dyrbara villor där snygga brudar solade vid poolerna och sen upp över bergssidan och över toppen och ner på andra sidan i en hisnande flykt nära Berchtesgaden, Hitlers beryktade örnnäste, och tillbaka för landning med mitt hjärta i halsgropen. Och sen en bier eller fem!

I Kalifornien körde jag till Van Nuys Airport utanför Los Angeles och fick efter några enkla tester en Private Pilot Licence. Min första flygning skedde i en plåtkärra från Pearblossom uppe i Mojave-öknen. På cirka sjuttiofem meters höjd släppte min lärare linan och sa:

– Vad gör du nu?

Vi var för lågt för att vända tillbaka. Under oss ökenmark, platt och hård, med en och annan kaktus och vinterstel skallerorm. Det var bara att svänga och gå ner för landning. Vid nästa försök beordrades jag att gå ut till höger så långt jag kunde på samma höjd som bogserplanet och sen sjunka rakt ner så långt linan räckte, därefter gå lika långt ut åt vänster, upp igen och till höger i vanlig position bakom bogerkärran. Detta var en övning jag fick upprepa första gången jag flög vid varje flygplats.

I Skylark North, Tehachapi, flög jag hang utmed bergssidan med en Schweizer SGS-2-33 och njöt av utsikten. Efteråt fick jag veta att en vecka tidigare hade Christopher Reeve varit där och segelflugit. Tänk, jag missade Stålmannen med några få dagar!

Ett år körde jag till Las Vegas med dotter Åsa, 14, och Torsten Pettersson, något äldre. På en rullande trottoar färdades vi in till spelhallarna i det berömda Cesar´s Palace. Både Åsa och Torsten avrådde mig bestämt för att spela, men vad är det för mening med att vara i Las Vegas utan att spela bort en massa dollar? Jag vann 74 dollar från en enarmad bandit och hyrde senare en Cessna med pilot i Boulder City och vi gav oss iväg till Grand Canyon. Randy, vår pilot, flög först ovanför den väldiga sprickan i jordytan och dök sen ner och susade fram några meter över Colorado River. Till Åsas förskräckelse och Torstens misstänksamhet fick jag ta över några minuter. Det var en hisnande upplevelse.

Några år senare flög Åke Svensson och jag från Seminole-Lake Gliderport i Florida i en Grob. Sen gav jag mig iväg från samma ställe i en Pegase och villade bort mig totalt i vanlig oordning, en duktig villare som jag är, tills jag fick syn på en häftig brand som ledde mig rätt.

Ioktober 1984 flög Torsten och jag i vår förra Dimona till Ekshärad i Värmland och landade lågt över en å in på flygstråket. En skolvaktmästare tog plats i högersits. Tidigare hade flinka fingrar på biblioteket i Hagfors plockat ett 60-tal pocketböcker i plastpåsar tillsammans med en chokladkaka och en uppmaning till upphittaren att besöka bibblan och få en present. Ett försök att sätta fart på läsintresset i bygden. Idén kom från en galning som hette Conny som var föreståndare för biblioteket. Vi plockade in påsarna och sen flög jag från skolgård till skolgård, dök ner och drog på fullgas för att väcka eleverna och svängde runt medan vaktisen slängde ut påsar. De hamnade på tak och i trädtoppar och lite varstans. Bygdens ungar hade en spännande dag för att försöka hitta så många påsar som möjligt. Vi hade fått klartecken från en flygledning i Karlstad att få gå under minimihöjden.

Dagen innan hade kungen och drottning Silvia varit i Hagfors, vilket innebar att många journalister fortfarande fanns kvar och skrev om bokbombningen. Den kom till och med i Rapport.

Första gången efter att jag tagit cert i Romme och försökte göra 5-milaprovet i en Astir på väg till Siljansnäs, tappade jag taget om termiken ovanför Ål och ropade på hjälp i radion. Lisbeth Wennerström befann sig på tusen meters höjd ovanför Torsång och frågade var jag var.

– På väg till Siljansnäs.

– Men var?

– Har ingen aning, sa jag.

– Titta på kartan.

– Jag har ingen karta.

– Du får aldrig ge dej iväg på sträcka utan karta!

– Jag vet.

– Vilken höjd har du?

– Trehundra meter.

– Herregud. Du måste bereda dej på att utelanda.

– Okej.

– Leta efter ett tillräckligt stort fält. Undvik starkströmsledningar.

Jag sjönk stadigt. Det började bli kusligt. Jag var våt i handflatorna och hjärtat bankade i bröstet. Det var för mycket att tänka på samtidigt: hålla koll på höjd och hastighet och vindriktning, leta efter ledningar och fält, försöka lyssna till Lisbeth och svara i radion, flyga snålt. Lisbeth sa Lycka till och tystnade sen. Hon visste att jag måste koncentrera mig på landningen.

Jag hade tur som en tok. Medan jag vände nosen mot det största fältet strax under mig flög jag rakt in i en tvåmetersblåsa. Pohlman, luftens gud, räddade mig. Samt Lisbeth.

Jantarn Std 3 var min förtjusning. Den hade en maxhastighet på 275 km/tim, vilket var trevligt för en som ofta haft bråttom i livet, och den lydde rodren blixtsnabbt. Ryktet sa att den kunde klippa utan varning när den stallade. Men det var ju inga problem så länge man hade fart eller höjd. Det hände faktiskt en gång på 1200 m över Djurås när jag gjorde en förbjuden loop och kärran plötsligt försvann ur min kontroll, välte över vingen och gick in i en störtspiral. Tack och lov för höjden. Jag ökade dykvinkeln ytterligare och gick ur och for vidare uppåt igen och in under ett moln och steg i en skön spiral i termiken. Det är preskriberat nu, som så mycket annat tok.

En vacker dag var jag på väg mot Nyhammar och misstog mig på molnens bärighet. Molnen såg bra ut, platta och mörka under, bulliga uppåt, men gav ingenting. För sent begav jag mig hemåt. I kilen utanför Romme Alpin låg jag länge och gnetade på lågan. När jag var på 300 m över Sellnässjön, där jag utelandat i en rågåker några år tidigare, letade jag efter ett fält. Efteråt fick jag veta att jag hade kunnat klara mig hem med den höjden och den dagens termikmöjligheter, men det är lätt att vara efterklok när man sitter på klubbens veranda och vet allt. Fältet jag valde var mycket stort. Jag gick med vinden och gjorde en högersväng in på basen och sen in på finalen. Då först upptäckte jag att fältet ingalunda var så slätt som det sett ut. Inte nog med att det sluttade uppåt, det lutade också åt höger. En duktigare pilot än jag, Albert Gädda eller Lisbeth Wennerström eller Jan Wennerström eller Anders Lidén, hade klarat det elegant. Jag gjorde så gott jag inte kunde. Drog full luftbroms, bakåt med spaken, skevade höger. Vingspetsen fastnade i säden, kärran svängde 180 grader, stjärten bröts av med ett hiskligt krasande, det smällde till i huven och den bröts loss och flög iväg. I sista sekunden fick jag tag i den med vänster hand utan att riktigt veta vad jag gjorde. Jag var omtumlad och omskakad men oskadad.

Efteråt fick jag inte den utskällning jag förmodligen var värd efter att ha kraschat klubbens fina plan mitt i säsongen, men jag antar att en och annan snackade skit bakom ryggen. Sånt var klubben varit känd för på den tiden.

Men jag fick min revansch. Klubben sålde haveristen och tjänade sammanlagt 20 000 kr på försäkringen och de oskadade vingarna.

Nils Herlenius och jag flög tillsammans i var sin Astir 1987 och försökte ta oss hem från Djurås via Falun och ostsidan av Runn. Men termiken torkade ut över Korsnäs och vi vände hemåt direkt. När vi låg över golfbanan vid Dalsjö visste vi att det bara var utelandning som återstod. Vi cirklade över Lilla Ornäs ett par gånger, lågt över Falu-vägen till glädje för bilisterna, och landade parallellt på ett fält som gott och väl räckte till. Sen stod vi i kylan och huttrade för sju och för tu innan vi blev hämtade. Efteråt lärde vi oss att så fort altanflygarna fått reda på utelandningen hade några plötsligt kommit på att de hade bråttom hem. Ronald Andersson var däremot en av dem som omedelbart ställde upp. När vi kom tillbaka fick vi en rejäl utskällning av B. om ni vet vem det är, en som vet allt om flyg och ingenting om sträckor och utelandningar.

Med min 30-milare hade jag tur. Jag gav mig iväg alltför tidigt en dag i juni 1986 och låg i blåluft över Nybroberget en halv evighet innan det blev några nybildningar. Till slut missade jag i torrtermiken och gick hemåt för landning och for rakt in i en blåsa som svepte upp mig till betryggande höjd. Alla flygare vet hur det känns och vad det betyder att oväntat hamna i termik. Det är en salighet. Ganska snart flög jag på drygt 2000 m höjd i min Astir och kände mig trygg. Mycket av den höjden förlorade jag när jag tvangs ge mig ut i blåelsen över Malung för att fotografera fältet där. Men jag återtog snart höjden och flög med god fart utan att behöva tanka mer höjd från Mockfjärd till Hedemora. Vid vändpunkten vid sjön Hovran gjorde jag slut på höjd igen med alarmerande fart och låg sen och gnetade bortåt en timme innan jag vågade ge mig av hemåt. Jag blev välkomnad av storfräsarna Jan och Lisbeth Wennerström med flera. Det kändes fint att ha klarat en utmaning mot mig själv. Tävlingar bryr jag mig inte om.

Min mest spännande sträcka gällde mitt drömmål: att flyga runt Siljan med Jantarn. När jag kom till Siljansnäs blev det jobbigt. Jag gjorde flera försök att nå Mora men måste backa för att i värsta fall ha en chans att kunna landa på Siljansnäs flygfält. Tiden gick. Jag hade ett äpple och en banan med mig som färdkost. Men spänningen gjorde att jag inte var hungrig. Långt om länge såg jag Mora framför mig och tyckte att jag hade tillräckligt med höjd för att våga försöket. Det var lite kusligt att ge sig iväg på vinst och förlust. Vad jag visste fanns det inga tillfredsställande landningsplatser nordväst om Siljan. Skulle det gå illa måste jag välja sjön. Jag mindes Jans tips om att landa med stallfart nära stranden. Det var en vacker dag med solglitter över vattnet och cumulus som växte upp lite varstans. Och rätt vad det var låg himlen rensopad framför mig, jag for rakt ut i det blå med sikte på en ynklig liten nybildning i fjärran. Det var nervöst. Nybildningen växte. Den blev ett snällt moln, ett vänligt moln, ett välkomnande moln. Det tog mig i sin famn och höjde mig mot skyarna tills jag dök in i slöjorna och vände nosen ostvart och ökade farten mot nästa moln. Äntligen kunde jag slappna av. Äntligen kunde jag äta middag. Jag njöt av bananen. Men äpplet hade jag kvar när jag landade. Det tog tre timmar och tio minuter.

En annan spännande flygning var med en passagerare som fått en sväng i present. Det var sista möjligheten för honom innan han reste bort. Molnbasen låg på 500 m. Han ville se Rommehed. Anders Lidén drog upp oss i Marianne och vi gjorde en lågsniffarsafari över Rommehed med omgivningar med särskild tillåtelse från tornet att flyga på den höjden. Vadå höjd? På lågan! Det var jobbigt men en intressant erfarenhet.

Min längsta flygning? Sju timmar och nio minuter med Glasflügel 304. Misslyckat försök att flyga 30 mil. Jag klarade bara 28 km. Men jag var varken hungrig eller törstig när jag landade. Fast pissnödig, så ini helvete!

Under en visit i Vasa 1987 blev jag erbjuden av finska segelflygets storfräsare Björklund att flyga hans privata Speed Astir II B. Han plockade ut den ur hangaren och sa kort:

– Flyg!

Inga onödiga byråkratiska regler där inte.

Lyckligtvis hade jag tidigare fått låna Wennerströms privata kärra, så jag visste på ett ungefär hur den fungerade.

På väg upp vaggade bogserpiloten på vingarna som tecken till att jag skulle släppa linan. Det var en nyhet för mig. Jag vinglade omkring på lågan och försökte dels orientera mig, dels hitta termik. Det misslyckades förstås och jag tvingades landa. Andra gången fick jag följa med högre upp, hittade vänliga varmvindar och cirklade iväg.

Jag hade hjärtat i halsgropen ett par gången när jag inte visste var jag var. Tyvärr har jag orienteringssinne som en mullvad.

Okej, jag flög en timme eller två och njöt av den främmande utsikten och hittade både bort och hem med lite tur.

När jag landat kom en Cessna taxande på plattan. Den körde slalom bland kärrorna och rakt in i hangaren innan piloten slog av motorn. Som sagt, inga onödiga byråkratiska regler där inte.

Min näst sista flygning gjorde jag med Cornelia Sundin som passagerare. Vi drog upp över molnen i Marianne och lattjade ner genom och omkring, över och under, molnen samt gjorde tre loopingar efter varann. Cornelia tog själv över spaken och flög medan jag slappnade av och såg mig omkring och njöt av Nybroberget under oss, Grängshammarsån som slingrar i bukter och finter, Sellnässjön, Åselby där jag en gång bodde på Byängesvägen några kåkar från Torsten Pettersson, Tunaån och resten av vårt sköna landskap. Så småningom tog jag över och gjorde min vanliga lågsniffning och landade in från stråk 30. Det var en härlig flygning.

Den sista flighten hade jag Jessica som passagerare. Det var en fin avslutning på ett flygarliv från 1965 till 2001. Jessica är från Filippinerna och har arbetat hos TuffCote, numera Svensk Bilvård, i Romme. Våren 2003 reste hon till Australien.

* Segelflyglärarna Torsten Pettersson och Gunnar Carle.

** Segelflygplanet med registreringen SE-TAO, Bergfalke II/55.